för jag vet inte.
För hur jag känner, så är allt jag gör fel.
Jag har kämpat mig igenom en pappa med alkohol problem hela livet.
Med en mamma som jag bara ser bryter ihop mer och mer, och vet att ja inte kan göra något.
Med en syster som vägrar ta emot ens hjälp, utan hellre grubblar för sig själv.
Utan släkt.
Och nu mista alla sina vänner?
vad är då felet?
Inbillar jag mig? - nej det kan ja bara inte göra.
Jag hade ett tag ja va som lyckligast i mitt liv, det var när ja hade Max.
Han gjorde mitt liv helt underbart, han förändrade mig totalt.
Men såklart fick ja inte ha honom kvar.
Ja gick vidare och långt om efter föll ja för en person ja fallit för fler gånger innan.
Ja sa till mig själv att ja inte fick falla för honom igen.
Men ni vet själva när en kille behandlar en på det sättet så att det är helt omöligt att motstå-
Ja föll pladask igen.
Men denna gången va de ngt speciellt.
Sättet han behandlade mig på, ja smällte.
Sättet han höll om mig på, sättet han kramade mig, sättet han gav mig kärlek.
eller som ja trodde va kärlek.
Men det visade sig att det inte var det.
Han hade en annan.
Helt plötsligt försvann all lycka på få ynka sekunder.
Tårarna föll, men vad hjälpte det.
Det förändrade ingenting.
men ja får skylla mig själv att jag föll, ännu en gång.
Kiss and love Henny
